BarnaVrååål

Hej hej, Morrn Morrn!!

Long time, no blogg..
Jag virkar och bakar och passar Alfons bäst jag kan. Så ser vi på serier också, Svenska Hjärtan!
Snart är det dop för lille Alfons, så jag och Joachim har fullt sjå i att försöka baka och planera. Det blir i all enkelhet men det var en del att fixa ändå visst.

Nu kan jag glädja många med nyheten att även Alfons kan vara jobbig. Jag vet nog minsann att ni alla önskat att han ska vara lite småjävlig och skrikig och så.
Det är han emellertid inte så farligt mycket, skrikig alltså. Mest sparkig och gnällig, men iallafall. Han är jobbig för han är så snabb.

Han ålar runt, snabbt och kvickt, inte helt olikt en iller, och ska kolla sladdar, knappar, skruvar, skräp och damm. Till en början var det skoj och lugnt, han höll sig ändå i samma rum. En tröskel var som en mur. Men nu..
Ja, nu kan han lugnt sitta och leka med något i vardagsrummet medan jag hämtar en kopp kaffi, när jag kommer tillbaka tre sekunder senare så är han i hallen och leker med en sko. Jisses, säger jag bara, vart skall detta sluta?!
Att han springer, växer och når fler saker?! Nä, det kan väl aldrig hända. Han har ju lovat att alltid vara liten och söt och aldrig få tänder, skaffa partner eller bil. (Alfons, say hello till ditt framtida liv som motellägare med mamma i gungstol och med en hobby som fågeluppstoppare.)

Förresten, igår hände det som vad jag förstått händer alla barn förr eller senare. Han ramlade ur stora sängen. Jag hörde en stor duns-smäll.
Tystnad.
Barnavrååååål!
Med hjärtat liggandes någon annanstans sprang jag (ja, tänka sig, jag kunde! Efter alla dessa år i sakta mak kom ändå min kropp ihåg hur man sprang, häffert!) in till honom.
Där låg han, gallskrikandes på mage och alldeles chockad. Inte konstigt det, han har ju inte ramlat så långt förr. Men han (och jag) lugnade sig snabbt och han verkar väldigt hel och inte alls hjärnskakad så det gick väl bra då.

Nu, kaffi och ett försök till att få Jocke att se ännu ett avsnitt Svenska Hjärtan med mig.