alltså 1 år!!!!!

Ungefär nu klockan 18.00 kommer sköterskorna för att lägga (ta?) en CTG kurva på mig. Vad skönt tänker jag, jag har äntligen kommit till ro i sängen och börjar koppla av. Smärtan finns där men nu ligger jag still så den får mig inte att vilja dö på en gång sådär ni vet. Plus att jag ska få lugnande besked strax, få höra bebisen lilla hjärta snabbt picka på där inne. Det bästa som finns är att få höra det lilla hjärtat för då vet man att just nu, just nu är allting bra.



Efter en god stund med sladdarna och maskinen som ska göra sin kurva kommer dom tillbaka för att kika tror jag. Jag skriver tror jag för allt är ännu ganska suddigt. Men ungefär så här gick det till. Dom blir fler och fler inne i vårt lilla rum. Jocke har åkt hem för natten. De drar för gardinerna runt min säng. Jag antar att de pratar om att det inte ser så bra ut men att den lille kanske bara sover. Men för säkerhets skull ska jag få kateter och en sån dära slang i handen för framtida eventuell medicin.



18.30 ungefär ringer jag Joachim i panik, för nu ska jag upp på förlossningen och vi ska kanske bli föräldrar strax. Joachim svarar inte. Inte på mobilen och på hemtelefonen är det upptaget. Jag åker säng genom hela huset med mobilen i högsta hugg och försöker komma fram hemma. När jag tillslut får svar börjar jag gråta men jag antar att jag får fram att han måste komma in och att det antagligen kommer hända nu.





Kvart i lägger vi på och läkaren tar beslutet att vi inte kan vänta. Bebisen måste ut nu.





Upp på operationsbordet. Jag vet att några pratar om något som jag tänkte att jag skulle minnas, det var nåt speciellt. Men jag kan bara inte få fram vad det var. Suck. Sen somnar jag.





19.10 föddes Alfons. 51 cm lång och 4752 gram tung. Varken jag eller Joachim var där när han kom, det sörjer jag. Jag gläds åt att han finns. Att jag finns. Att jag blev inlagd just då och att de kollade kurvan just då. Om inte, så hade läget antagligen varit ett annat. Min moderkaka hade börjat lossna. Då kan det gå fort. Åt fel håll. Åt katastrofala håll om jag förstått allt rätt.





När jag började vakna till minns jag att jag tänkte, tänk att jag kunde varit död. Tänk om jag är död. Och ÅH, bebisen! Hur är det med bebisen? Igenom dimman pratade någon med mig, sa att jag hade fått en son och att Joachim var hos honom nu och att jag skule få åka till dom så fort jag vaknat. Så hårt har jag aldrig kämpat förr, som då, när jag försökte vara vaken så att jag skulle få åka till dom.


Minns att klockan var vid 21snåret när jag orkade få upp ögonen tillräckligt. Väntan var lång. Vid 22 åkte vi iväg.


Ner till Neonatal där min familj var. Jocke mötte oss i korridoren någonstans och jag bara visste exakt var vi skulle. Konstigt, för jag tänkte att så ska vi svänga ditåt, och så svängde vi ditåt. Och där nere i hörnet, där är han. Vårt lilla pyre! Och där nere i hörnet låg han, prinsen.


Jocke var tagen, Alfons var arg. Låg med Cpap och en mössa som höll fast slangen. Jag undrade hur han såg ut egentligen, utan prylar.

Idag är Alfons 1 år! Stora stora underbara pojke, som just nu ligger och feberslumrar innne på sängen. Vi fick nämligen svinisvaccin igår, han och jag. Om Alfons mår som jag förstår jag att han sover. Fast han mår nog snäppet sämre antar jag, jag sitter ju trots allt här. Även om kroppen gör ont. Inte som för ett år sen, den här smärtan är mer bedövande och påminner mig mer om den allmänna känslan av att vara gravid. Att aldrig få sträcka ut sig gör ont. Så känns det idag. Hehe.. Nog om smärtdefintion och mer kaffi åt mamma Sara.

Grattis!

Tjing tjing..

1 år!!!

Aldeles nyss, för ett år sen exakt blev jag inskriven på BB i falun. För observation och eventuell igångsättning följande dag.
Jag vill minnas att jag höll på att dö av smärtor så fort jag skulle röra mig det minsta lilla. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jag trodde jag skulle dö av ont alltså.
Skulle jag gå tog det flera minuter att komma upp ur sittande position. Och när jag skulle lägga mig ner att vila på min tilldelade BBsäng gick det inte alls bra. Den var för hög. Jag hade behövt göra ett småskutt för att få upp ändan men det kunde jag ju som sagt inte. Skutta alltså.
Därmed fick jag halvsitta på kanten och APADÖ när jag skulle lyckas vrida kroppen lite grann så att jag kunde få ner armen och sidan och sedan resten av kroppen i sängen. APADÖ säger jag!! och menar verkligen det. Tänk er en sengångare som blivit överkörd av en ganska lätt bil. Jag menar, bilen är lätt, man dör inte men hela kroppen blir mosad, mör. Samtidigt som man vill göra rörelsen lite snabbare för att tillslut få smärtan att gå över så kan man inte röra sig snabbare för då kan någon lika gärna skjuta en i skallen på en gång.
Hoppas ni får en liten bild av hur ont jag hade. Denna dag för ett år sen.

Julebakar

Lussebullar och pepparkaksmuffins bakas det här idag. Glutenfria muffins till och med. Hoppas nu bara att inte Hannah är intolerant mot några andra ingredienser. På fredag har Alfons nämligen bjudit in sina polare Leo och Lova. Då är det bara för oss mammor att hänga på vet ni. Jag bakar och Alfons smakar.
-Gkaka, säger han och pekar mot spisen där muffins och bullar finns. Det börjar nog bli dax för mig att göra lunch eller vad säger ni? Man ska inte äta sig mätt på kakor.

Om Alfons själv får välja..

Alfons favorit nummer ett just nu! Lauantai- Lördagskorv! Ätes helst precis som den är. Ty om sådant var fallet att den råkar ligga på en macka vid serveringen åker brödet i golvet & korven i mun.
Han kan till och med säga KÅ. Det ni! :)

jobbat

åh gudars! jag är helt slut.

Kom nyligen hem från jobbet. Det blev full fräs där idag. Nu ska jag och Jocke bara komma på en film vi vill se sen ska vi gotta ner oss i soffan.

:)

Virkar ett hus

Pepparkakshus in the making.. tänkte jag..

Jag fuskar..

Jag har redan tänt vår adventsbelysning. Jag tyckte att vi var värda det. Det har varit för grått och för mörkt och för kallt för att vänta i flera dagar mer än nödvändigt på att få tända allt på 1a advent. Men jag ser i grannarnas fönster att jag är långt ifrån den enda som fuskar. Dessutom, varför ska man vänta med den varma fuzziga känslan som infinner sig när fönsterna är fulla med röda & mustiga gardiner som luktar rent och gott och som förstärker det varma sköna sken som adventsljustakarna ger ifrån sig. Varmt, luddigt, mysigt.

Först tänkte jag att Äh, vad i häcken, dom i vardagsrummet bara. Fast jag kände mig skyldig som attans.
Sen slog det mig, vem kattsingen ska stoppa mig. Vill jag ha julbelysning överallt dagarna Före advent så är det väl bara att tända dom. Vadå fuska?! Man borde egentligen dra fram allt mys lagom till november börjar.
Det är då det är så grått... Grått, grått grååått.. Det är ju därför självmordstatisktiken ökar i november. Vädret är trist och någon har bestämt att man minsann inte får fuska med adventsbelysningen.

Lycklig äro den människa som har adventsljus året om. Tror jag iallafall, jag vet inte hur statistiken ser ut eller om man är kanske rent av är olycklig om man skulle ha adventsljustaken framme hela året. Då infinner sig kanske inte fuzzet?

Imorrn ska jag iväg till mitt värv. Det var tre veckor sen sist så nu längtar jag nästan. Jag har roligt när jag jobbar, det ni. Det trodde man inte naj, men så är de när man varit hemmamamma nästan ett år.

Man saknar kossan, eller är det jag som är kossan som saknar sin ladugård kanske. Jo, jag saknar laggårn. Bara jag får gå ut när jag vill. På grönbete.. Som blir att vara hemma med Alfons alltså, om ni hänger med. För det gör nästan inte jag.

Nattinatt!

Saffransdoftande

skorpor..

Så goda att jag nu var tvungen att gömma dom längst upp & längst bak i skafferiet så att jag inte ska skorpa i mig alla innan någon annan hinner smaka. Det vore dumt. Mest eftersom jag hade tänkt lyckas gå ner ett par tre fyra kilo innan jul och saffransskorpor stavas väl ändå aldrig som GI, diet, mager eller light eller något annat avsmalnande ord, eller?

Receptet är ifrån Leilas jul fast från något annat år.

Spana in det här. (Gott, GottiGott, Gott)

Två tänder & Mjuka päron!

Jag har jagat Alfons med kameran idag. Han har nämligen kämpat hårt med sin ståträning. Dock är min kamera inte snabb alls. Varje gång jag knäpper så hinner Alfons sätta sig. Mycket frustrerande. Men vi hade en väldigt trevlig fruktstund där Alfons fick hålla ett Helt Päron helt själv. Han åt upp allt utom kärnorna som jag fick sno innan han skulle knapra i sig dom också.

Christmas makeover

Nu har jag slagit igång julmusik på spotify, Various Artists – Christmas Hits

Alfons sover..

Dax att ta tag i nästa fönster som behöver lite julefrid över sig..

Dagen i ord

Idag tog Alfons och jag en promenad till garnaffären, där blev jag upplyst! Jag skulle ju köpa alpacka (trots att min bror avrådde mig då man tydligen måste döda laman för att få garnet. Hoppas någon blev mätt på kuppen. I vilket fall,) Gudars!! Vilket gött garn. Jag ser verkligen fram emot att få göra något av det och sedan känna mjukheten mot mig. Jag hoppas lite på en sjal. :)


Sen gick vi hem och började adventspynta. Då jag återigen blev upplyst. Herre min je, det är snart jul. På riktigt! Och Alfons är så stor och glad och busig och alldeles alldeles underbar. Vi hann inte pynta klart, kanske för att vi lekte lite Följa John möter Tittut och vi skrattade väldigt högt båda två. Tänk att han kan tänka ut lite bus aldeles själv.
Då insåg jag att julen snart är här och attans vad lycklig jag är, som har det så bra med min lilla underbara familj.

Vidare har vi möblerat om lite här hemma, så Alfons lekhörna känns lite bättre placerad. Nu fattas bara en liten hylla till alla leksaker, kanske någon fin affish till den tomma väggen och sen ser det nog ganska trevligt ut där.

Åh, vad jag älskar att julpynta.. Allt blir så varmt, mysigt och glittrande. Gjorde saffransskorpor igårkvälls förresten, istället för virkningen, eller innan virkningen ska vi säga. Så nu vill jag ha kaffi och en virkning igen.

Garnfetishist, javisst..

Jag kan inte hjälpa det.. Hjärtat svämmar över..

Jocke är på hockey och Alfons sover. Jag borde sitta i soffan och virka, sörpla kaffi och se något trevligt på tv. Jag har ju massor av virkprojekt redan. Det är bara dumt av mig att sitta här och snurra runt efter fler virkdrömmar. Borde virka klart den grå mormorsrutan som ska bli en liten julgranstrut som Fröken Elsa tipsade om. Eller virka vidare på mitt stora kuddfodral, eller varför inte, sticka lite på tja, vad det nu ska bli, det återstår att se.

Eller börja göra något av dom saker jag har i huvudet som jag tänke ge bort till jul eller midsommar eller nåt i den stilen. Nu har jag dessutom fått dille på att jag ska lyckas göra ett pepparkakshus a la Crochetra så nu behöver jag dessutom gå ner till garnaffären och köpa lite marks och kattens viva garn, plus mina 50 gram Drops Alpacca som behövs till julkalenderstickningen hos Knit2use jag tänkt ge mig på i år. Inte för att ett besök till garnaffären tar emot att göra, tvärtom. Tänk om jag kommer därifrån med på tok för mycket nu igen.. hehe.. Jag har som ingen plats över här hemma längre. För allt garn.

Jag behöver nog snart ett eget rum..

aahh, oooh.. kan man önska sig ett rum i julklapp?

Hur man tar sig ett bad på Gotland.

Man tager vad man haver. Det funkade en liten stund, innan han kom på att han inte kunde sträcka ut benen alls.

En stor dag

Alfons lekte med pappa Jocke, någon slags följa-john möter titt-ut. Verkade vara jätteskoj för alla inblandade.
Sen sa det dunk.

Och Alfons fällde sina första droppar blod.
(Iallafall om man bortser medicinsk blodfällning.)


Det är sannerligen en stor dag idag.

//Stolt Mor

En del i att vara mamma är att längta efter att bli sjuk.

Att få somna när man vill, gå upp när man vill och dessutom somna precis när man vill.. ujuj..

En liten del av mammarollen..

Hehe, vilken vacker insikt jag drabbades av nyss va? Nu måste jag slita tag i den där förgrymmade disken..