alltså 1 år!!!!!

Ungefär nu klockan 18.00 kommer sköterskorna för att lägga (ta?) en CTG kurva på mig. Vad skönt tänker jag, jag har äntligen kommit till ro i sängen och börjar koppla av. Smärtan finns där men nu ligger jag still så den får mig inte att vilja dö på en gång sådär ni vet. Plus att jag ska få lugnande besked strax, få höra bebisen lilla hjärta snabbt picka på där inne. Det bästa som finns är att få höra det lilla hjärtat för då vet man att just nu, just nu är allting bra.



Efter en god stund med sladdarna och maskinen som ska göra sin kurva kommer dom tillbaka för att kika tror jag. Jag skriver tror jag för allt är ännu ganska suddigt. Men ungefär så här gick det till. Dom blir fler och fler inne i vårt lilla rum. Jocke har åkt hem för natten. De drar för gardinerna runt min säng. Jag antar att de pratar om att det inte ser så bra ut men att den lille kanske bara sover. Men för säkerhets skull ska jag få kateter och en sån dära slang i handen för framtida eventuell medicin.



18.30 ungefär ringer jag Joachim i panik, för nu ska jag upp på förlossningen och vi ska kanske bli föräldrar strax. Joachim svarar inte. Inte på mobilen och på hemtelefonen är det upptaget. Jag åker säng genom hela huset med mobilen i högsta hugg och försöker komma fram hemma. När jag tillslut får svar börjar jag gråta men jag antar att jag får fram att han måste komma in och att det antagligen kommer hända nu.





Kvart i lägger vi på och läkaren tar beslutet att vi inte kan vänta. Bebisen måste ut nu.





Upp på operationsbordet. Jag vet att några pratar om något som jag tänkte att jag skulle minnas, det var nåt speciellt. Men jag kan bara inte få fram vad det var. Suck. Sen somnar jag.





19.10 föddes Alfons. 51 cm lång och 4752 gram tung. Varken jag eller Joachim var där när han kom, det sörjer jag. Jag gläds åt att han finns. Att jag finns. Att jag blev inlagd just då och att de kollade kurvan just då. Om inte, så hade läget antagligen varit ett annat. Min moderkaka hade börjat lossna. Då kan det gå fort. Åt fel håll. Åt katastrofala håll om jag förstått allt rätt.





När jag började vakna till minns jag att jag tänkte, tänk att jag kunde varit död. Tänk om jag är död. Och ÅH, bebisen! Hur är det med bebisen? Igenom dimman pratade någon med mig, sa att jag hade fått en son och att Joachim var hos honom nu och att jag skule få åka till dom så fort jag vaknat. Så hårt har jag aldrig kämpat förr, som då, när jag försökte vara vaken så att jag skulle få åka till dom.


Minns att klockan var vid 21snåret när jag orkade få upp ögonen tillräckligt. Väntan var lång. Vid 22 åkte vi iväg.


Ner till Neonatal där min familj var. Jocke mötte oss i korridoren någonstans och jag bara visste exakt var vi skulle. Konstigt, för jag tänkte att så ska vi svänga ditåt, och så svängde vi ditåt. Och där nere i hörnet, där är han. Vårt lilla pyre! Och där nere i hörnet låg han, prinsen.


Jocke var tagen, Alfons var arg. Låg med Cpap och en mössa som höll fast slangen. Jag undrade hur han såg ut egentligen, utan prylar.

Idag är Alfons 1 år! Stora stora underbara pojke, som just nu ligger och feberslumrar innne på sängen. Vi fick nämligen svinisvaccin igår, han och jag. Om Alfons mår som jag förstår jag att han sover. Fast han mår nog snäppet sämre antar jag, jag sitter ju trots allt här. Även om kroppen gör ont. Inte som för ett år sen, den här smärtan är mer bedövande och påminner mig mer om den allmänna känslan av att vara gravid. Att aldrig få sträcka ut sig gör ont. Så känns det idag. Hehe.. Nog om smärtdefintion och mer kaffi åt mamma Sara.

Grattis!

Tjing tjing..