Alfons har blivit sjuk.
Oväntat? Då halva familjen här låg i diverse sjukdomar när vi kom hit så känns det ganska väntat eller hur. Så idag har lilleman sovit mest hela tiden. Det var nästan som när han var ny här i världen. Fast då gnällde han inte så mycket när han väl var vaken, inte vad jag minns iallafall.
Ända sen igårkvälls har han sovit, vaknat gråtit, somnat, vaknat gråtit, ätit, somnat.. och så vidare. Mycket gråt har det blivit. I nättres fick jag sjunga för honom, då lugnade han ner sig och somnade om. Då kände jag mig stolt. Tänk att min arm och min falska Imse, vimse Spindel får honom att bli lugn nog för att sova.
Vad härligt det är att vara mamma. Självkänslan når oanade höjder när jag börjar inse min egen betydelse i lillemans ögon. Vad härligt det är när han ser mig, sträcker sig efter mig, säger mmmm, andas ut och bara kopplar av i min famn. Det är livet det! :) Då gör det inget att jag knappt sovit något inatt eftersom han helst ville sova på min arm och vem kan neka sitt sjuka barn en arm att sova på? Fast att kroppen värker av obekvämhet och skriker efter att få byta ställning.
Nåväl, nu har vi alvedon så jag tror den kommande natten blir lite lättare kroppsmässigt sett.
Jag har fått rött hår.. Lite för rött för mitt tycke. Vi får se om jag vänjer mig eller färgar om.
Nu ska jag ta mitt febriga knypple och gosa ner oss i sängen. Förhoppningsvis finns där nåt trevligt att se på tv ikväll. Kramen hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar