Jag var så fin, i Röd klänning, Kalasbyxor och Inbakad Fläta som mamma hade gjort. Jag var jättefin, så fin att jag var lite blyg inför min egen spegelbild. Jag var åtta eller nio och var hemma hos min bästis och lekte.
Hennes storebrorsa började larva sig och låtsades att han skulle pussa mig, jagade mig runt i deras hus. Det var inte på riktigt, fast lite skoj och trevligt var det ändå, att få bli jagad och vara snygg, iallafall lite, på låtsas åtminstone. Nästan som om jag vore poppis. Men egentligen visste jag ju, jag var för tjock. Ingen jagar en tjockis med pussar, inte på riktigt.
Inte ska väl världen se ut såhär? Inte ska små barn ha en sådan uppfattning om sig själva. Tyvärr så verkar det vara ännu värre nu än vad det var när jag var liten. Jag minns inte varifrån jag fick min självbild, om det var supersmala modeller och bilder eller vad. Men, jag vill verkligen inte att Alfons eller några andra barn ska behöva känna att dom är tjocka eller "fel" när dom egentligen är helt perfekta. För det är dom ju, helt perfekta!
Vi måste skapa en mer tolerant omvärld, även om ordet tolerant just nu sticker mig väldigt i ögonen. I brist på bättre ord så får jag nöja mig med ordet tolerant.
Där kom ett bättre ord..
Vi måste skapa en mer kärleksfull omvärld!
Mer kärlek!
Går det tror ni?!
1 kommentar:
Amen på det. Alla duger som dom är. Alla är vackra som dom är. Tänk vilken värld det skulle vara. Där ingen satt hemma och grät för att dom är annorlunda. Tjock, smal, ful eller bara "fel".
Tänk om det kunde vara så att det var personligheten som synte utanpå. Att det vackra inne, var det som syntes. För det är väll det som bordes räknas, hur man är, hur man behandlar andra. Vi håller tummarna. Och jag tycker du är vacker både utanpå och inuti.Kraaaaaaaammmm Jess
Skicka en kommentar